Nu har det äntligen blivit av! Det vi planerat frenetiskt de senaste veckorna har ägt rum, nämligen debatten om rasism som ägde rum i Borås Högskolas lokal D209. Och vilka diskussioner! Det känns som om varje ungdomsparti verkligen har fått komma till tals och presentera sin bild av rasism och komma med vettiga åsikter och åtgärder på dessa problem. Alla var överens om att rasismen måste bekämpas, även om tillvägagångssätten skilde sig lite åt från parti till parti. Vi tyckte att det var skitroligt att se ett sådant engagemang, även från publiken som ställde jättebra frågor på slutet. Tiden gick galet fort och vi fyllde ut två hela timmar utan problem. GRYM DEBATT! Tackar alla som kom och gjorde jobbet lätt för oss. Här kommer lite bilder från kvällen!



PUSS OCH KRAM
/Michaela

I helgen var jag och Michaela på Ungdom mot Rasisms årliga kongress, och skulle någon tvinga mig att sammanfatta hur det var med bara ett enda ord så skulle det ordet vara super. Men ja, jag har tur och det är ingen som tvingar mig att bara hålla det till ett enda ord.

Vi åkte från Borås runt tolv i freag och var framme i landskrona vid fyra. Tågtmmarna tillbringade vi med att fixa och trixa lite med det sista inför debatten och fika en otroligt massa. Framme i Landskrona möttes vi av några från Landskronas lokalgrupp som hjälpe oss att hitta till skolan som vi skulle tillbringa helgen i.

Fredagens program bestod av lite hängfika, inledning, tal och annat smått och gott. Men mest av allt bestod den av prat och utbytande av ideer med andra lokalgrupper från runt om i Sverige. Och kanske är det det som är det allra bästa med nationella träffar innom UMR – alla människor man träffar och alla samtal som förs.

Lördag morgon inleddes kongressförhandlingarna, och hur trötta vi än var efter en lite för sen kväll så piggnade man till genom att höra Ola prata om Vision och Värdegrund, och just Vision och Värdegrund är något som jag inom kort utlovar ett helt blogginlägg om. Innan alla motioner och Prepositioner skulle behandlas på kongressen anordnades det ett påverkanstorg under vilket man fick gå runt och diskutera de olika motionerna och prepositionerna som skulle behandlas senare samt lämna yrkanden om man hade några sådana. Både jag och Michaela hamnade i en hetsig debatt om hur det interna arbetet med jämställdhet inom UMR ska se ut – en debatt som följde med även in i aulan. En annan punkt som behandlas under kongressens gång var val av ny styrelse och Anton Landhag valdes till ordförande för Ungdom mot Rasism.

När kongressen drog sig mot sitt slut hade klockan nästan närmat sig åtta, och då var det dags för femtonårskalas. Födelsedagsbarnet var alla, för det var faktiskt UMR som fyllde byxmyndig i helgen. Det firades med en fin middag, ballonger och massa tårtor. Efter middagen så lektes det, diskuterades och mystes fram tills in på morgontimmarna och jag kan utan att överdriva säga att det var en väldigt trött skara som samlades i Aulan på söndag morgon. Men 'även denna gången fick vi alla upp ögonen och öronen rejält när kampanjen ”hela Sverige tar debatten” lanserades. Till följd av det kom en hel mängd diskussioner om hur den på bästa sätt ska drivas upp, och med oss hem har jag och Michaela en hel del idéer och en hel del nytt material.

Ha det fint allihopa!
/Carolina

Tänkte bara säga att det nu finns ett event för vår debatt uppe på facebook:

http://www.facebook.com/permalink.php?story_fbid=205451259470002&id=1166924941#!/event.php?eid=201234126556069

Gå in och bekräfta att ni deltar om ni vill komma, vilket vi tycker att alla som har möjlighet ska göra.
Förutom att diskutera debatten har vi bland annat ägnat åt oss att sätta upp lappar på Borås stads soptunnor, där det står exempelvis "Håll Sverige rent - släng dina rasistiska åsikter här" och länk hit till vår blogg. Vi har också satt upp lite affischer om vår debatt i Borås, så vi hoppas att folk får upp ögonen. För ett tag sedan hade jag och Carolina en dag då vi åkte runt i övriga Västra Götaland och försökte sprida det antirasistiska budskapet, bland annat i Grästorp. En enskild uppdatering om detta + bilder kommer förhoppningsvis inom kort. Dessutom har vi börjat läsa igenom lite kongresshandlingar inför umr-kongressen som går av stapeln snart. Kort sagt - vi har en hel del vi jobbar med och saker vi hoppas genomföra. Hoppas ni fortsätter att följa oss här på bloggen och kontaktar oss om ni vill engagera er antirasistiskt! Ha det grymt.

/Michaela

Idag var UMR på demonstration, för att lyssna, delta, dela ut lite flyers och sprida lite antirasistiska budskap. Demonstrationen handlade om felaktiga utvisningar och dåliga bedömningar, där människor skickats tillbaka till länder där de torterats och misshandlats på bland annat politiska grunder. På översta bilden ser man en bild på två pojkar, som hängts på grund av att de antagits vara homosexuella. Det var en väldigt kraftfull och bra demonstration och demonstrationståget som följde blev lyckat. Sedan delade vi som sagt även ut lite flyers och informerade lite om vår organisation. Kort och gott - en bra lördag för UMR Borås! Hoppas ni får en grym helg allihop!

/Michaela

Idag är det förintelsens minnesdag. Den infaller den alltid den 27 februari, då det var exakt denna dag för 66 år sedan som Auschwitz befriades av sovjetiska trupper. Auschwitz var ett av nazitysklands största koncentrationsläger där cirka en och en halv människor mördades. Sverige har minnts denna dagen sedan 1999 då det blev en nationell minnesdag och 2005 förklarade FN den 27 februari till internationell minnesdag för förintelsens offer.

Vi här i UMR Borås tycker att förintelsens minnesdag är för ouppmärksammad och gav oss ut på stan för att höra vad olika människor har för tankar kring just denna dag.

Ung kille, Borås:
- Jag visste inte om att det var förintelsens minnesdag idag. Men jag tror det är viktigt för dem som bryr sig.
- Gör inte du det?
- Jo, det gör jag väl.
- Tycker du att det är en dag som är viktig att minnas?
- Aa, så att man kan ta lärdom av det som skedde och inte lita på korrupta ledare.

Kvinna, Borås:
- Ja, vänta lite, jo, det är den där dagen idag. Jag vet vad det är men kommer inte ihåg vad den heter.
- Du kanske menar Förintelsensminnesdag?
- Just det!
- Tycker du att det är viktigt att minnas den dagen?
- Ja, absolut! Man får inte glömma den grymheten som så många människor utsattes för.
- Hur tycker du att man ska minnas den här dagen?
- Jag tycker att man till exempel kan gå ut och göra som ni gör nu, och fråga, så att de som inte vet får reda på det. Sedan tycker jag att man kan visa program och filmer på TV om förintelsen och kanske i skolorna uppmärksamma dagen genom att till exempel bjuda in människor som själva upplevde andra världskriget, så att man lära barnen att rasism inte leder till någonting bra.

Kvinna, Borås:
- Oj, själv kom jag inte ihåg det. Men jag tycker det är bra att man påminns om det.
- Varför det?
- För att det finns folk som förnekar förintelsen. Det är synd att man inte informeras om det mer. Själv är jag inte så bra på att läsa tidningar.

Anna och Carolina är ute på stan för att uppmärksamma Förintelsens minnesdag

Ikväll hade UMR Borås ett litet möte där vi gick igenom saker som kommer hända i vinter/vår, bland annat vår debatt om rasism och lite info-dagar där vi kommer dyka upp på olika ställen och sprida vårt budskap. Vi pratade, diskuterade, planerade och missbrukade kaffemaskinen. Kort sagt - ett bra möte!

/Michaela

För ett tag sedan fick jag en länk till en nationalistisk motståndsrörelses hemsida, nämligen Partiot.nu. Jag hade aldrig hört talas om hemsidan förut, så jag bestämde mig för att se efter vad den handlade om. Vännen jag fick länken av ville mest av allt visa hur skrämmande hemsidan är och vilken typ av åsikter och ideologier som figurerar där. Jag råkade komma över en artikel som fanns upplagd av en man vid namn Henrik Pihlström, om en ny sexualkunskapsfilm som gjorts i utbildningssyfte, med hjälp av RFSU och UR (http://www.ur.se/id/161302). 

Filmen "Sex på kartan" är animerad och visar berättelsen om Abdu och Melody, två högstadieelever som har en sexuell relation. (Viktigt att påpeka är att man inte får reda på någonting om karaktärernas etnicitet, det enda man får veta är deras hudfärg.) Filmen tar även upp homosexualitet och samkönade relationer. Detta rimmar inte väl med Patriot.nu och deras värderingar. Artikeln från Patriot.nu (http://patriot.nu/artikel.asp?artikelID=1664) är i sig inte speciellt uppseendeväckande, även om den genomsyras av en nedlåtande ton. Det som skrämmer mig mest är kommentarerna till artikeln. Jag ska dra några exempel:

”Naturvidrigt!
Inskickad: 2011 01 04
Allt som är sjukt, vidrigt och avvikande, det lyfter man fram idag och försöker "normalisera", men en dag, om detta tillåts fortgå så kommer dessa brott mot naturen att straffa mänskligheten skoningslöst och brutalt!

Svik inte ditt ursprung.
Var en stolt nordisk man/kvinna.
bli en del av Motståndsrörelsen.

Hell Lund!

/Jeff Hede”



” Motbjudande!
Inskickad: 2011 01 06
Ytterst vidrigt och motbjudande. Man behöver bara tänka på alla sexualbrott som utförs av....ja ni vet själva, så blir det extra vidrigt att se något dyligt. Naturvidrigt!!!

/Jan”



” Fy!
Inskickad: 2011 01 05
Ser obehagligt ut och den filmen borde ju inte visas till Sveriges framtid, för den strider ju emot rashygien och nationalistisk fostran.
Nu måste ni gå ut och informera på gator och torg emot detta så att alla får upp ögonen hur galet det är, och dessutom så är väl info som filmen vill ge förbjudet under 18 år.
Det ser ut som en våldtäkt med pepparkakspojken på den vita kvinnan, vad är det för sionistpropaganda som dyker upp.

/molly”

Detta inlägg kommer från Borås Tidning 1/16 2010

Nuså ska vi se till att få bloggen levande igen och kan väl börja med att berätta lite om vad som hände i UMR Borås. Igår hade vi uppstartsmöte för det nya året och pratade igenom det som vi vill göra denna terminen - måste säga att jag ser fram emot alla våra evengemang jättemycket! Det största som vi håller på med just nu är att ordna en rasismdebatt där alla ungdomsförbund ska få vara representerade - det i syfte att försöka lyfta frågan från flera olika perspektiv och framförallt för att inte låta debatten dö ut.

En annan sak som vi för tillfället jobbar på att att planera lite smått inför en "spräck en fördom - dag" som vi skulle vilja hålla här i Borås såsmåningom. Tankar än att ha en heldag i stan med ett flertal olika evenemang, alltifrån musik till flygblandutdelning.

Bortsett från de här lite större grejerna så vill vi också ut och synas mycket på stan, för det är verkligen som man säger; syns man inte så finns man inte.

Och till sist vill jag bara säga - vi kommer från och med nu uppdatera bloggen mycket oftasre, så hoppas att ni som läser det här stannar kvar!

På första demonstrationen var vi nästan 700. Slagord ekade och plakaten var många, ”enade i mångfald” var skrivet på ett stort stycke tyg. Och det var inte bara här i Borås som människor samlades för att tillsammans visa sitt missnöje, vi var så otroligt många fler. I Stockholm hade tusentals människor samlats, i Malmö och Göteborg likaså. När jag den kvällen såg bilder från alla demonstrationer på Aktuellt så log jag och sa till mig själv; att om fyra år – då har rasismen ingen chans.

Det här var den 20 september 2010, dagen efter att Sverigedemokraterna valts in i Sveriges riksdag. Då var vi många som var förbannade, många som kände att vi tillsammans ville skapa den största antirasistiska folkrörelse Sverige någonsin har skådat. Men veckorna gick, rasismen och främlingsfientlighet blev i media ett hetare ämne än någonsin men trots det verkade intresset sina. Den fjärde oktober öppnade riksdagen dörrarna och jag stod återigen på Stora torget här i Borås. Den här gången var vi knappa 200 personer där.

Nästa gång jag stod på Stora torget i Borås var den nionde november – och denna gång var vi ett trettiotal där. Vi var där för att minnas Kristallnatten, för att tillsammans försäkra oss om att någonting liknande aldrig skulle komma att hända igen. När jag då såg mig omkring på torget och betraktade den lilla skara människor som tagit sig dit började jag fundera på varför vi inte var fler. För mig själv skyllde jag på att det var mitt i en arbetsvecka, skyllde på att det inte var världens bästa väder, skyllde på att det inte var så många människor där för att den första snön precis hade fallit. Men innerst inne visste jag redan då den bakomliggande orsaken. Folk hade tröttnat, folk hade accepterat faktum och gått vidare. Gränserna hade redan börjat flyttas.

Och det är nu jag börjar komma fram till min egentliga poäng. Poängen som handlar om att gränserna inte kan tillåtas att flyttas, poängen som handlar om att engagemangen inte kan tillåtas att dö ut bara för att tiden går. För tiden kommer fortsätta att gå, och det är nästan fyra år kvar fram till nästa riksdagsval. Och nu tänker jag såhär – att om engagemanget ute i samhället fortsätter att sjunka i den här takten så tja, då ser framtiden inte sådär jätteljus ut.

Engagemang behövs, resonemang behövs, antirasistiska evenemang behövs. Den antirasistiska rörelse som så många gånger på den första demonstrationen omnämndes måste fortsätta att byggas. Vi kan inte ge upp eller ge efter, vi kan inte säga att det är okej nu. För det är det inte. Och visst kan fyra år verka olidligt länge, men jag, jag försöker vända på det. Fyra år har vi på oss att bygga den största antirasistiska rörelse som Sverige någonsin har skådat, och när de här fyra åren kommer till ända vill jag vara en av dem som stolt tittar tillbaka. En av dem som med ett brett leende kan konstatera att vi lyckades.

Turkisk marsch mellan Brommaplan och T-Centralen

Häromdagen åkte jag tunnelbana. Det sker inte så ofta. Inte så ofta alls faktiskt med tanke på att jag inte ens bor i Stockholm, utan i Ulricehamn. Men just denna helgen så var jag i Stockholm och gjorde just det. Jag hade varit på en utbildningshelg för Ungdom Mot Rasism och skulle nu bege mig från Brommaplan till T-centralen, där jag skulle ta det evigt försenade X2000 hem till Borås igen. Det var söndag eftermiddag, cirka klockan fyra och jag var trött eftersom jag hade suttit uppe till klockan tre dagen innan och spelat maffian. Dessutom hade det redan börjat mörkna ute och allting blev så betagligt verkligt igen efter att jag hade spenderat en euforisk helg med jämlikar som delade samma åsikter som mig gällande rasism. Nu var det inte längre säkert att den som satt på sätet brevid mig tyckte att alla har rätt att älska vem de vill, eller att alla har rätt att tro på vilken religion de vill. Jag befann mig nu återigen i den dystra verkligheten där kön, etnicitet, tro och sexuell läggning spelar en roll för vissa människor i deras bemötande till andra.

Tåget fortsatte framåt och vid en station hoppade det på en man som bar på något slags verktyg. Jag såg inte vad det var men tänkte att det var något man använde för att städa. Sedan bestämde jag mig för att sluta ögonen och bara luta mig tillbaka och låta tåget ta mig närmare centralen. I samma ögonblick som jag sluter ögonen hör jag musiken. Den är nära. Jag öppnar ögonen och ser att mannen som klev på vid den tidigare hållplatsen inte alls höll i något städverktyg, utan i en elfiol. Han står precis i mitten av tåget, vid dörrarna, och spelar en så vacker melodi att jag blir helt förundrad. Runtomkring honom står det människor. När jag kollar mig omkring så är det bara jag som kollar på mannen. Alla andra kollar ner på sina mobildisplayer eller låtsats sova, även om de bara står någon halvmeter från mannen som spelar. Tåget åker fram genom Stockholm, stad i ljus, och alla sitter vi där på tåget och lever våra liv medan mannen står och spelar. Det är så vackert, och jag vet inte om det bara är för att jag är trött och blir allmänt sentimental av musik, men jag blir nästan gråtfärdig. För mitt i denna objektiva tillvaro i den allmänt tråkiga och distanserade tunnelbanevagnen så står det en människa med en blick så glasklar och sorgsen och ger mig denna vackra gåva som ljuder i mina öron.

Mina tankar förs tillbaka till Frankrike, till Paris där jag för två år sedan åkte tunnelbana med min mamma. Jag minns fortfarande hur förvånad jag var när en kvinna plötsligt ställde sig upp och sa ”hej” och sedan började sjunga för full hals.
Vad gör hon? frågade jag mamma, är det någon slags konsert på tåget eller?
Nej, Anna, sa hon då, det är på detta sätt hon försöker överleva, svarade mamma.
Jag minns att jag tyckte att det var så starkt men framför allt modigt av henne att göra så. Bara ställa sig upp inför ett fullsatt tåg och börja sjunga. Men sedan blev tankarna lite dystrare, för jag undrar, vilka människor vill egenligen åka runt på olika tåg och livnära sig genom att sjunga eller spela ett stycke och sedan be om pengar för det? Nej, jag tror inte att majoriteten av människor skulle vilja leva på det sättet, men på något sätt så har dessa människor antagligen inget val. Frankrike är ett hårt land som inte direkt gynnar invandrare och speciellt inte romer som de så fruktansvärt utvisar. Men Frankrike är inte Sverige och Sverige är inte Frankrike och i Sverige skulle aldrig någon ställa sig upp på en spårvagn och sjunga för att tjäna sitt levebröd. Eller?

När mannen i söndags lyfte sin stråke blev jag medveten om hur fel jag hade. Sverige är inte det drömland det en gång var, om det ens någon gång har varit det. Detta blev extra tydligt efter valresultatet. När jag ser vad som händer i samhället blir jag både arg och ledsen, för jag vet att det finns människor som tycker illa om just mannen med fiolen i söndags. Detta bara för att han har ett utseende som gör att han automatiskt placeras in i facket ”invandrare” i vissa människor ögon. Dessa personer tar ifrån människors rätt att själva få göra ett intryck på deras omgivning genom att tillskriva enskilda individer som ingår i en folkgrupp vissa egenskaper och attribut som de själva inte valt. Det finns så många människor som hatar andra människor. Personer de aldrig sett, aldrig talat med, aldrig lärt känna. Varför ska vi hata varandra? Varför ska vi underordna grupper i samhället? Varför kan vi inte tro på alla människors lika värde? Det kommer alltid att finnas människor som tror att de är bättre än andra i samhället och som därmed underordnar en del andra grupper. Men det kommer också alltid att finnas människor som jag, som kommer att fortsätta kämpa för varje individs rätt att vara just sig själv. Varje individs rätt att vara just den den vill vara, hur mycket eller litet de vill. Kampen mot rasismen känns ibland som en stor mur som bara växer och växer, men jag känner mig stolt över att vara antirasist och jag kommer inte att sluta kämpa. Det kommer heller inte alla andra antirasister. Vi kommer tillsammans kämpa in i det sista, och sedan lite till. För det är aldrig okej med rasism och det kommer det heller aldrig att vara.

När mannen med elfiolen hade spelat färdigt den söndagen så var det fortfarande helt tyst. Inga applåder. Ingen kollade ens upp. När han sedan gick runt med sin pengapung och sträckte fram den för att folk skulle kunna ge honom en slant så var det nästan inga som gjorde det. Bara några, inkluderande mig. Jag hade nästan inga mynt i plånboken, men jag gav honom alla enkronor jag hade: fyra. Sedan kollade jag honom i ansiktet och sa: ”Det var verkligen jättefint”, och mannens ansikte sken upp och han svarade ”tack” med ett stort leende på läpparna. Jag kände inte den mannen och kommer förmodligen aldrig få chansen att göra det heller. Men jag tycker att han liksom alla sorts människor i samhället ska accepteras och respekteras på samma villkor. Jag tror att alla människor är lika mycket värda och jag ser fram emot den dagen då alla andra människor tycker det också, och då mannen på tunnelbanan inte spelar elfiol på ett tunnelbanetåg i Stockholm, utan i ett orkesterhus i Bern inför den miljonpublik han förtjänar.


Skrivet av: Anna Karlsson