Idag körde jag en liten specialare då varken Bella eller Anna kunde komma in till Borås. Skulle vara på en skola med en klass som vi från början hade tänkt dela upp i två mindre grupper – men ja, det sket sig om sagt. Så satte istället ihop en lite längre powerpoint och ägnade lite över en halvtimme till att prata om vad rasism är, hur det uppstår och framförallt vad man kan göra för att förhindra det. Det var väldigt roligt, för många av eleverna var aktiva och kom med kommentarer samt ställde frågor.

Efter det fick alla uppgiften att på en lapp skriva ner vad rasism är för just dem och på en annan lapp skriva ner en eller flera saker som man kan göra för att förhindra rasism i samhället. Har inte hunnit läsa igenom alla än men tror att det var en bra övning för att få eleverna att tänka till om vad rasism verkligen är, och om hur man själv kan bli medveten om den.

I slutet av timmen hörde vi några omgångar 4-hörn, och trots att gruppen var stor, lite över 50 elever, så funkade det helt okej. Lät grupperna i varje hörn prata ihop sig en stund innan vi diskuterade ämnet i helklass. På det sättet blev inte alla tvingade till att prata inför helklass, men de flesta åsikter blev ändå förhoppningsvis hörda.

När jag sa tack och hej för mig var det många av eleverna som tog en medlemslapp – vi får hoppas att i alla fall några fyller i den och kanske till och med dyker upp på mötet imorgon.

Idag så pratar det mycket om att det pågår en massinvandring i Sverige, och vissa går så långt så att de påstår att snart så kommer svenskan vara en minoritet i sitt egna land. Men är det verkligen så? Vilka argument finns det egentligen som säger att det pågår en massinvandring, och framförallt – vart finna faktan som bevisar det?

Ute i högstadieklasserna fick vi idag höra av flera elever att Sverige håller på att bli överbefolkat och att det är invandringen som bär skulden för det. Men det påståendet höll inte alla som var i rummet med om. En kille sa att Sverige var väldigt glasbefolkat, speciellt som man jämför med resten av världen. Utifrån det blev det en diskussion om hur vida Sverige tar in för mycket invandrare eller inte.

 Det var intressant att höra allas åsikter om ämnet, och det var också roligt att höra vad de grundade sina åsikter på. En del rabblade upp fakta och sa att det var därför de tyckte om de gjorde – medan andra sa att de stod fast vid sin åsikt för att det kändes rätt eller helt enkelt ”bara var så”.


Så ja – en bra dag helt enkelt. Skolbesöket kändes rätt så givande och meningsfullt, och även fast alla eleverna inte deltog så aktivt i diskussionerna så hoppas vi på att de i alla fall tänkte till kring frågorna!

Fredagen tillbringades med ett besök på Borås Kristna Skola, där vi var inne hos både åttorna och niorna. Ämnen som länge diskuterades med båda klasserna var om islam hör hemma i sverige eller inte och homosexuallitet. Det var intressant att höra elevernas tankar och åsikter kring de båda frågorna och det var verkligen nya aspekter som de lyfte fram. Ett vanligt förekommande argument var att "Sverige är ett kristet land och det vet alla som kommer hit om". När de tankarna kom fram pratade vi om och berättade om den religionsfrihet som vi faktiskt har i Sverige och sedan diskuterades det hur stort utrymme religionsfriheten kan och borde ta.

Vi tyckte det blev väldigt intressanta diskussioner, och i slutet av timmen var det många som sa att det hade varit roligt och tog en "bli medlem"-lapp. Så vem vet, kanske ser vi några av dem på mötet! :)

Nu när vi är ute och har oss på skolor och i klasser får vi höra en hel del. En hel del av allt möjligt. Och lite av det är så tragiskt att det faktiskt bli komiskt. För visst måste man kunna skratta åt eländet?

En av sakerna som vi faktiskt skratta till åt häromdagen var när en kille skulle förklara vad hand hat till somalier egentligen grundades på. "Jo, det var såhär... jag och min pappa var hemma hos några somalier och vi skulle installera en teve hos dem. Och! När vi gick runt där i deras lägenhet så såg jag att de hade massa sopor i garderoben!! Asså, fattar ni? Somalier är fan en miljöfara..."

Alltså, egentligen är det ju sorgligt. Men man måste få skratta ändå, trots allt - försöka se det komiska.

När är man svensk?

Vem har egentligen rätt och vem har fel?

I snart två veckor har vi varit ute på skolor, det har varit spännande, vi har mött människor som tänker helt olikt oss men också de som ser på saker och ting på samma sätt som vi gör. Jag tycker att det har varit oerhört spännande att få möta andras åsikter om saker och ting och jag tycker det är ännu mer intressant när de med sina argument visar på en stor okunnighet.

Det är två frågor som vi jobbat lite extra med ”vem är svensk” och ”finns de människor som inte har rätt till att bo i Sverige”. De båda frågorna har väckt starka diskussioner ute i klasserna.

När frågan om vem som är svenska ställs så har svaret, mer än hälften av gångerna, varit den som har svenskt medborgarskap, vilket jag till stor del håller med om. Jag anser att en svensk är den som känner sig svensk, men visst ett svenskt medborgarskap gör ju så klart att folk i högre positioner ser individen som svensk. Nästa steg har handlat om vilka som inte ska få bo i Sverige. Svaret har då varit de som inte sköter sig eller begår ett grövre brott. En invandrare som har svenskt medborgarskap ska trots det skickas tillbaka till det land som han/hon kommit ifrån, har svaret exempelvis varit. Jag tycker det är intressant när de ska svara på vart en helsvensk som begår grövre brott ska ta vägen, ska även han/hon skickas utanför Sveriges gränser? Det är då det blir en konflikt mellan tankesätten, man tycker en sak men inser att argumenten inte håller. Vem har då rätt att stanna och vem är egentligen svensk? Diskussionen fortsätter och leder ofta till åsikten om att det är olika, beroende på ursprungsland, flera ger med sig och inser att det argumenten inte håller, de med svenskt medborgarskap ska få stanna i Sverige och tjäna av sitt straff här.

Det som jag tycker är spännande är just det att eleverna inte tänker långsiktigt förrän man vänder på det och istället ställer en helsvensk i centrum. Jag tror att det är många, som är emot invandrare, som inte riktigt tänker på vad som ska gälla när svensken missköter sig eller gör fel. Det är lätt att uttrycka sin åsikt men under diskussionens gång tappar deras argument sin trovärdighet eftersom man inte kan ge svaret, att det är en annan sak om en helsvensk gör något, på varje fråga.

Jag tycker inte att det spelar någon roll om han/hon är helsvensk eller med utländsk bakgrund. Vad som spelar roll är hur människan beter sig, jag tycker det är viktigt att alla blir behandlade lika, oavsett bakgrund, är det en trevlig man, som har invandrat till Sverige, så är det klart att han ska bli bemött på det sättet och inte enbart som en invandrare.

Det finns snälla och mindre snälla människor överallt. Det finns bråkiga och mindre bråkiga människor. Varför generalisera bara för att hans/hennes bakgrund ser annorlunda ut.

Idag regnade det i Borås. Det gör det fortfarande. För oss haglade det, i alla fall om man pratar i form av rasistiska fördomar. Det haglar rätt ofta när vi är ute på olika skolor faktiskt.

Denna dagen ägnades åt att föreläsa och göra workshops på Borås Praktiska Gymnasium. Vi hade tre små klasser med 7-14 personer i varje klass vilket var bra, eftersom man lättare sprider sitt budskap i en liten grupp som känner sig trygga tillsammans. Det är ofta problematiskt i stora grupper eftersom 1: Det finns alltid någon som inte lyssnar och därför sitter och distraherar sina klasskamrater, 2: När diskussioner blir het pratar alla i munnen på varandra utan att respektera sina kamrater (eller oss), 3: Det är svårare att fördela talan. Detta var bara några av orsakerna till varför vi idag var tacksamma för små klasser som i de flesta fallen i alla fall faktiskt lyssnade på vad vi hade att säga.

Homosexualitet - en sjukdom?
Dagen bjöd även på många skratt och det är faktiskt både komiskt och sorgligt hur en del människor resonerar kring till exempel homosexualitet. I två av klasserna idag ansåg man att homosexualitet inte var normalt: att det var en sjukdom som hade växt fram. När vi sedan ställde frågan hur denna sjukdomen spreds så fick vi svaret: "Ja, men om jag blir våldtagen av en bög så blir jag ju bög själv". Flera instämde. När jag sedan påstod att jag inte blev räv även om jag blev våldtagen av en sådan så fick man svaret att det inte var samma sak. Men egentligen, varför skulle det inte vara det? Av dessa människor så ses homosexuella som objekt som inte är normala. De säger att det inte är "normalt", men man kan ibland då undra om de menar att det är mest "normalt" att vara heterosexuell eller om homosexualitet är något omänskligt, ja, nästan som en sjukdom. Det är skrämmande att höra och upprör defenitivt inte bara mig utan alla som är emot rasism.

- Varför är inte homosexuell kärlek samma som heterosexuell kärlek? frågade vi sedan och fick svaret:
- För att det är äckligt! På vilket påstående de sedan inte kunde motivera varför. När någon sedan påstod att det är ju kärlek som kärlek, vem det än är till så blev det tystare i det specifika "emot homosexualitet"-hörnet.
-Det är det inte, konstaterade någon.

Vems värderingar från början?
Jag funderar mycket över detta och undrar sedan hur dessa värderingar präntades in i deras huvuden? Visst vet vi att heterosexuell kärlek kanske är det mest förekommande, men därmed inte sagt att dess motsats är oacceptabelt! Vem lärde dem det? Samhället? Media? Föräldrarna? Men viktigast av allt: Vilka ska motbevisa dessa rasistiska åsikter?

Det är där vi kommer in i bilden. Vi frågeställer deras åsikter och kommer med "men kan det inte vara så att.." svar på deras uttalanden. Små osynliga argument som med mening ska leda dem närmare det målet som vi tror på: ett samhälle där alla är lika mycket värda.

Men vi har inte kommit långt ännu. Responsen är sisådär. Som min gode vän Carolina sa:
- Jag trodde det var ett skämt när ett främlighetsfientligt parti kom in i riksdagen, men tänkte att det förmodligen inte finns så många rasister ändå, det fick jag motbevisat när vi började åka ut till skolor.
Fastän jag helt och fullt håller med i hennes uttalande så vill jag hoppas. Hoppas på att även om bara en av alla tio elever vi föreläste för tog en medlemslapp så gick de resterande nio i alla fall ut ur klassrummet med funderingar i huvudet. Funderingar som i en senare situation kanske förändras till något positivt, för alla som lever i Sveriges skull.

Skrivet av: Anna Karlsson

Efter dagens skolbesök måste jag säga att jag har tänkt till en hel del. Funderat på hur vanligt det egentligen är med fördomar av olika slag – och hur dessa fördomar till så stor del är baserade på egna värderingar om vad som är normalt.

Vi pratade mycket om ”vi och dom” - tänkandet med klasserna idag. Och det är så otroligt ofta förekommande. Vi, vi här i Sverige, vi, vi som följer de svenska traditionerna. Dom, de som egentligen hör henna här, de som har en annan religion än oss. Dom, de som aldrig kommer bli lika bra som vi.

Okej, jag kanske tar i. Kanske plockar de allra värsta bitarna ur äpplet. Men jag måste ändå säga att jag blir lite rädd när nästan en halv klass skriver ”nja” eller ”ja” som svar på frågan om ”är du rasist?”. För jag har alltid trott att rasist, det är något som man inte undra omständigheter vill kopplas samman med. Att rasist är ett skällsord som man aldrig skulle tillskriva sig själv. För när vi skev frågan ”är du rasist?” på våran enkät så ar det i tron om att alla skulle svara nej av ren instinkt. Men där hade vi fel, det inser jag nu efter att ha läst igenom dagens enkäter. Och det skämmer mig, nästan som om de var stolta. Över sina åsikter, över sina ställningstaganden mot invandrare.

Vi gjorde fyra hörns övningen med både klasserna idag. I en klass så ställde sig ALLA i ja-hörnet när vi frågade om de tyckte att Sverige tog in för många invandrare. Argumenten som åttondeklassarna hade var bland annat att det är invandrarna som är mest kriminella och det är invandrarna som står för nästan alla våldtäkter här i Sverige. När jag frågade varifrån de hade fått det, vaifrån de sifforna hade kommit så fick jag svaret att de hade läst om det i tidningen, eller hört det på teve.

Då log jag lite för mig själv. Tänkte på en sak som sverigedemokraten Krister Maconi sagt under en intervju vi gjort med honom för några veckor sedan. Då hade vi pratat om den rapport om våldtäkter som Sverigedemokraterna hade kommit ut med. En rapport där de presenterade siffror på att invandrare begick fler våldtäkter än svenskar. Han hade då stått där med ett självbelåtet leende, nöjt konstaterat att det var han som tillsammans med Jimmie Åkesson kommit med de siffrorna. De siffrorna som till och med han själv medgav hade blivit kraftigt kritiserade av bland annat brottsförebyggande rådet, BRÅ. Men för Krister Maconi betydde inte den kritiken någonting – han sa att BRÅ inte var att lita på.

Då skakade jag på huvudet, tänkte att ”men honom och den rapporten kan väl ändå inte ta på allvar”. Men även där hade jag fel. Tyvärr.

Men nu är läget som det är, och även fast vi inte direkt fick höra det vi ville idag så tror jag att vi genom att ifrågasätta och föra fram våra åsikter i alla fall kanske fick en eller två att tänka till. Kanske inte tänka om, eller ändra åsikt – men i alla fall tänka till. För jag tror att det är själva grejjen – att diskutera, föra en diskussion och genom det förhoppningsvis öppna nya synvinklar.



- en bild på Anna ifrån igår när vi satt och fixade iordning inför dagens workshops!

"Jag är inte rasist, meeeen..."

Var och en av oss har nog hört det påståendet både en eller två gånger. Nu måste man ställa sig frågan, MEN vad egentligen? Vilka "men" finns det till att koppla till meningen "jag är inte rasist", och varför måste vi koppla några "men" alls till den meningen?

För mig är saken självklar. Jag är inte rasist. Utan några "men". Men trots det så måste vi se och bemöta de "men" som faktist finns i samhället. Ett av de "men" som vi har hört allt som oftast är "men jag är kritisk till invandare". Att vara kritisk till invandrare, ligger det rasism i det? Nej säger endel, ja säger några. Själv tror jag på att det mestadels ligger okunskap i det påståendet. Att säga "jag gillar inte invandarare" är så mycket enklarna är att säga "jag gillar inte den och den personen". Man drar alla över en kam istället för att ta ner det på individnivå. För individer är just vad det hela handlar om - människa som människa. För visst är de så, vi är alla lika mycket människor oavsett i vilket hörn av denna värld vi råkar vara födda på. Jag tror att man genom att gå ner på individnivå kan få upp förståelse för att de människorna som kommer till Sverige faktist gör det av en anledning - inte för de så väldigt gärna vill komma till landet för att "förstöra" eller för att de helt enkelt inte har något bättre för sig.

Det är här det ständigt återkommande "men" gör sig så tydligt tillkänna och vi känner att det är dags att ta tag i det och en gång för alla klara ut det.  Ett "men" finns inte i ett samhälle där alla är lika mycket värda - oavsett etnicitet, hudfärg religon eller sexuell läggning.

"..MEN det är inte normalt" är också ett men som allt som oftast kommer upp. Då gäller det att ta tag i disskussionen om vad som egentligen är normalt och om normalt betyder samma sak för alla människor. En vanlig synonym till normalt är vanligt. Men är det verkligen så att allt som är normalt är vanligt, och att något som är normalt kan vara ovanligt?

Klart att det i de allra flesta fall finns något som är mer förekommande är något annat, det kommer det antagligen alltid att göra. Men jag tror inte att det egentligen har något betydelse hur förekommande någonting är eller inte är - nyckeln till det hela är att förstå, respektera och acceptera människors likheter och olikheter hur "ovanliga" de än må vara.

Det är genom det som vi kan sudda ut alla "men", och det är genom det som vi kommer kunna efterleva vårat slagord - alla olika, alla lika. 

                                                                                                                                   Carolina Bruseman