På första demonstrationen var vi nästan 700. Slagord ekade och plakaten var många, ”enade i mångfald” var skrivet på ett stort stycke tyg. Och det var inte bara här i Borås som människor samlades för att tillsammans visa sitt missnöje, vi var så otroligt många fler. I Stockholm hade tusentals människor samlats, i Malmö och Göteborg likaså. När jag den kvällen såg bilder från alla demonstrationer på Aktuellt så log jag och sa till mig själv; att om fyra år – då har rasismen ingen chans.

Det här var den 20 september 2010, dagen efter att Sverigedemokraterna valts in i Sveriges riksdag. Då var vi många som var förbannade, många som kände att vi tillsammans ville skapa den största antirasistiska folkrörelse Sverige någonsin har skådat. Men veckorna gick, rasismen och främlingsfientlighet blev i media ett hetare ämne än någonsin men trots det verkade intresset sina. Den fjärde oktober öppnade riksdagen dörrarna och jag stod återigen på Stora torget här i Borås. Den här gången var vi knappa 200 personer där.

Nästa gång jag stod på Stora torget i Borås var den nionde november – och denna gång var vi ett trettiotal där. Vi var där för att minnas Kristallnatten, för att tillsammans försäkra oss om att någonting liknande aldrig skulle komma att hända igen. När jag då såg mig omkring på torget och betraktade den lilla skara människor som tagit sig dit började jag fundera på varför vi inte var fler. För mig själv skyllde jag på att det var mitt i en arbetsvecka, skyllde på att det inte var världens bästa väder, skyllde på att det inte var så många människor där för att den första snön precis hade fallit. Men innerst inne visste jag redan då den bakomliggande orsaken. Folk hade tröttnat, folk hade accepterat faktum och gått vidare. Gränserna hade redan börjat flyttas.

Och det är nu jag börjar komma fram till min egentliga poäng. Poängen som handlar om att gränserna inte kan tillåtas att flyttas, poängen som handlar om att engagemangen inte kan tillåtas att dö ut bara för att tiden går. För tiden kommer fortsätta att gå, och det är nästan fyra år kvar fram till nästa riksdagsval. Och nu tänker jag såhär – att om engagemanget ute i samhället fortsätter att sjunka i den här takten så tja, då ser framtiden inte sådär jätteljus ut.

Engagemang behövs, resonemang behövs, antirasistiska evenemang behövs. Den antirasistiska rörelse som så många gånger på den första demonstrationen omnämndes måste fortsätta att byggas. Vi kan inte ge upp eller ge efter, vi kan inte säga att det är okej nu. För det är det inte. Och visst kan fyra år verka olidligt länge, men jag, jag försöker vända på det. Fyra år har vi på oss att bygga den största antirasistiska rörelse som Sverige någonsin har skådat, och när de här fyra åren kommer till ända vill jag vara en av dem som stolt tittar tillbaka. En av dem som med ett brett leende kan konstatera att vi lyckades.