När är man svensk?

Vem har egentligen rätt och vem har fel?

I snart två veckor har vi varit ute på skolor, det har varit spännande, vi har mött människor som tänker helt olikt oss men också de som ser på saker och ting på samma sätt som vi gör. Jag tycker att det har varit oerhört spännande att få möta andras åsikter om saker och ting och jag tycker det är ännu mer intressant när de med sina argument visar på en stor okunnighet.

Det är två frågor som vi jobbat lite extra med ”vem är svensk” och ”finns de människor som inte har rätt till att bo i Sverige”. De båda frågorna har väckt starka diskussioner ute i klasserna.

När frågan om vem som är svenska ställs så har svaret, mer än hälften av gångerna, varit den som har svenskt medborgarskap, vilket jag till stor del håller med om. Jag anser att en svensk är den som känner sig svensk, men visst ett svenskt medborgarskap gör ju så klart att folk i högre positioner ser individen som svensk. Nästa steg har handlat om vilka som inte ska få bo i Sverige. Svaret har då varit de som inte sköter sig eller begår ett grövre brott. En invandrare som har svenskt medborgarskap ska trots det skickas tillbaka till det land som han/hon kommit ifrån, har svaret exempelvis varit. Jag tycker det är intressant när de ska svara på vart en helsvensk som begår grövre brott ska ta vägen, ska även han/hon skickas utanför Sveriges gränser? Det är då det blir en konflikt mellan tankesätten, man tycker en sak men inser att argumenten inte håller. Vem har då rätt att stanna och vem är egentligen svensk? Diskussionen fortsätter och leder ofta till åsikten om att det är olika, beroende på ursprungsland, flera ger med sig och inser att det argumenten inte håller, de med svenskt medborgarskap ska få stanna i Sverige och tjäna av sitt straff här.

Det som jag tycker är spännande är just det att eleverna inte tänker långsiktigt förrän man vänder på det och istället ställer en helsvensk i centrum. Jag tror att det är många, som är emot invandrare, som inte riktigt tänker på vad som ska gälla när svensken missköter sig eller gör fel. Det är lätt att uttrycka sin åsikt men under diskussionens gång tappar deras argument sin trovärdighet eftersom man inte kan ge svaret, att det är en annan sak om en helsvensk gör något, på varje fråga.

Jag tycker inte att det spelar någon roll om han/hon är helsvensk eller med utländsk bakgrund. Vad som spelar roll är hur människan beter sig, jag tycker det är viktigt att alla blir behandlade lika, oavsett bakgrund, är det en trevlig man, som har invandrat till Sverige, så är det klart att han ska bli bemött på det sättet och inte enbart som en invandrare.

Det finns snälla och mindre snälla människor överallt. Det finns bråkiga och mindre bråkiga människor. Varför generalisera bara för att hans/hennes bakgrund ser annorlunda ut.

"Jag är inte rasist, meeeen..."

Var och en av oss har nog hört det påståendet både en eller två gånger. Nu måste man ställa sig frågan, MEN vad egentligen? Vilka "men" finns det till att koppla till meningen "jag är inte rasist", och varför måste vi koppla några "men" alls till den meningen?

För mig är saken självklar. Jag är inte rasist. Utan några "men". Men trots det så måste vi se och bemöta de "men" som faktist finns i samhället. Ett av de "men" som vi har hört allt som oftast är "men jag är kritisk till invandare". Att vara kritisk till invandrare, ligger det rasism i det? Nej säger endel, ja säger några. Själv tror jag på att det mestadels ligger okunskap i det påståendet. Att säga "jag gillar inte invandarare" är så mycket enklarna är att säga "jag gillar inte den och den personen". Man drar alla över en kam istället för att ta ner det på individnivå. För individer är just vad det hela handlar om - människa som människa. För visst är de så, vi är alla lika mycket människor oavsett i vilket hörn av denna värld vi råkar vara födda på. Jag tror att man genom att gå ner på individnivå kan få upp förståelse för att de människorna som kommer till Sverige faktist gör det av en anledning - inte för de så väldigt gärna vill komma till landet för att "förstöra" eller för att de helt enkelt inte har något bättre för sig.

Det är här det ständigt återkommande "men" gör sig så tydligt tillkänna och vi känner att det är dags att ta tag i det och en gång för alla klara ut det.  Ett "men" finns inte i ett samhälle där alla är lika mycket värda - oavsett etnicitet, hudfärg religon eller sexuell läggning.

"..MEN det är inte normalt" är också ett men som allt som oftast kommer upp. Då gäller det att ta tag i disskussionen om vad som egentligen är normalt och om normalt betyder samma sak för alla människor. En vanlig synonym till normalt är vanligt. Men är det verkligen så att allt som är normalt är vanligt, och att något som är normalt kan vara ovanligt?

Klart att det i de allra flesta fall finns något som är mer förekommande är något annat, det kommer det antagligen alltid att göra. Men jag tror inte att det egentligen har något betydelse hur förekommande någonting är eller inte är - nyckeln till det hela är att förstå, respektera och acceptera människors likheter och olikheter hur "ovanliga" de än må vara.

Det är genom det som vi kan sudda ut alla "men", och det är genom det som vi kommer kunna efterleva vårat slagord - alla olika, alla lika. 

                                                                                                                                   Carolina Bruseman