Idag regnade det i Borås. Det gör det fortfarande. För oss haglade det, i alla fall om man pratar i form av rasistiska fördomar. Det haglar rätt ofta när vi är ute på olika skolor faktiskt.

Denna dagen ägnades åt att föreläsa och göra workshops på Borås Praktiska Gymnasium. Vi hade tre små klasser med 7-14 personer i varje klass vilket var bra, eftersom man lättare sprider sitt budskap i en liten grupp som känner sig trygga tillsammans. Det är ofta problematiskt i stora grupper eftersom 1: Det finns alltid någon som inte lyssnar och därför sitter och distraherar sina klasskamrater, 2: När diskussioner blir het pratar alla i munnen på varandra utan att respektera sina kamrater (eller oss), 3: Det är svårare att fördela talan. Detta var bara några av orsakerna till varför vi idag var tacksamma för små klasser som i de flesta fallen i alla fall faktiskt lyssnade på vad vi hade att säga.

Homosexualitet - en sjukdom?
Dagen bjöd även på många skratt och det är faktiskt både komiskt och sorgligt hur en del människor resonerar kring till exempel homosexualitet. I två av klasserna idag ansåg man att homosexualitet inte var normalt: att det var en sjukdom som hade växt fram. När vi sedan ställde frågan hur denna sjukdomen spreds så fick vi svaret: "Ja, men om jag blir våldtagen av en bög så blir jag ju bög själv". Flera instämde. När jag sedan påstod att jag inte blev räv även om jag blev våldtagen av en sådan så fick man svaret att det inte var samma sak. Men egentligen, varför skulle det inte vara det? Av dessa människor så ses homosexuella som objekt som inte är normala. De säger att det inte är "normalt", men man kan ibland då undra om de menar att det är mest "normalt" att vara heterosexuell eller om homosexualitet är något omänskligt, ja, nästan som en sjukdom. Det är skrämmande att höra och upprör defenitivt inte bara mig utan alla som är emot rasism.

- Varför är inte homosexuell kärlek samma som heterosexuell kärlek? frågade vi sedan och fick svaret:
- För att det är äckligt! På vilket påstående de sedan inte kunde motivera varför. När någon sedan påstod att det är ju kärlek som kärlek, vem det än är till så blev det tystare i det specifika "emot homosexualitet"-hörnet.
-Det är det inte, konstaterade någon.

Vems värderingar från början?
Jag funderar mycket över detta och undrar sedan hur dessa värderingar präntades in i deras huvuden? Visst vet vi att heterosexuell kärlek kanske är det mest förekommande, men därmed inte sagt att dess motsats är oacceptabelt! Vem lärde dem det? Samhället? Media? Föräldrarna? Men viktigast av allt: Vilka ska motbevisa dessa rasistiska åsikter?

Det är där vi kommer in i bilden. Vi frågeställer deras åsikter och kommer med "men kan det inte vara så att.." svar på deras uttalanden. Små osynliga argument som med mening ska leda dem närmare det målet som vi tror på: ett samhälle där alla är lika mycket värda.

Men vi har inte kommit långt ännu. Responsen är sisådär. Som min gode vän Carolina sa:
- Jag trodde det var ett skämt när ett främlighetsfientligt parti kom in i riksdagen, men tänkte att det förmodligen inte finns så många rasister ändå, det fick jag motbevisat när vi började åka ut till skolor.
Fastän jag helt och fullt håller med i hennes uttalande så vill jag hoppas. Hoppas på att även om bara en av alla tio elever vi föreläste för tog en medlemslapp så gick de resterande nio i alla fall ut ur klassrummet med funderingar i huvudet. Funderingar som i en senare situation kanske förändras till något positivt, för alla som lever i Sveriges skull.

Skrivet av: Anna Karlsson