Turkisk marsch mellan Brommaplan och T-Centralen

Häromdagen åkte jag tunnelbana. Det sker inte så ofta. Inte så ofta alls faktiskt med tanke på att jag inte ens bor i Stockholm, utan i Ulricehamn. Men just denna helgen så var jag i Stockholm och gjorde just det. Jag hade varit på en utbildningshelg för Ungdom Mot Rasism och skulle nu bege mig från Brommaplan till T-centralen, där jag skulle ta det evigt försenade X2000 hem till Borås igen. Det var söndag eftermiddag, cirka klockan fyra och jag var trött eftersom jag hade suttit uppe till klockan tre dagen innan och spelat maffian. Dessutom hade det redan börjat mörkna ute och allting blev så betagligt verkligt igen efter att jag hade spenderat en euforisk helg med jämlikar som delade samma åsikter som mig gällande rasism. Nu var det inte längre säkert att den som satt på sätet brevid mig tyckte att alla har rätt att älska vem de vill, eller att alla har rätt att tro på vilken religion de vill. Jag befann mig nu återigen i den dystra verkligheten där kön, etnicitet, tro och sexuell läggning spelar en roll för vissa människor i deras bemötande till andra.

Tåget fortsatte framåt och vid en station hoppade det på en man som bar på något slags verktyg. Jag såg inte vad det var men tänkte att det var något man använde för att städa. Sedan bestämde jag mig för att sluta ögonen och bara luta mig tillbaka och låta tåget ta mig närmare centralen. I samma ögonblick som jag sluter ögonen hör jag musiken. Den är nära. Jag öppnar ögonen och ser att mannen som klev på vid den tidigare hållplatsen inte alls höll i något städverktyg, utan i en elfiol. Han står precis i mitten av tåget, vid dörrarna, och spelar en så vacker melodi att jag blir helt förundrad. Runtomkring honom står det människor. När jag kollar mig omkring så är det bara jag som kollar på mannen. Alla andra kollar ner på sina mobildisplayer eller låtsats sova, även om de bara står någon halvmeter från mannen som spelar. Tåget åker fram genom Stockholm, stad i ljus, och alla sitter vi där på tåget och lever våra liv medan mannen står och spelar. Det är så vackert, och jag vet inte om det bara är för att jag är trött och blir allmänt sentimental av musik, men jag blir nästan gråtfärdig. För mitt i denna objektiva tillvaro i den allmänt tråkiga och distanserade tunnelbanevagnen så står det en människa med en blick så glasklar och sorgsen och ger mig denna vackra gåva som ljuder i mina öron.

Mina tankar förs tillbaka till Frankrike, till Paris där jag för två år sedan åkte tunnelbana med min mamma. Jag minns fortfarande hur förvånad jag var när en kvinna plötsligt ställde sig upp och sa ”hej” och sedan började sjunga för full hals.
Vad gör hon? frågade jag mamma, är det någon slags konsert på tåget eller?
Nej, Anna, sa hon då, det är på detta sätt hon försöker överleva, svarade mamma.
Jag minns att jag tyckte att det var så starkt men framför allt modigt av henne att göra så. Bara ställa sig upp inför ett fullsatt tåg och börja sjunga. Men sedan blev tankarna lite dystrare, för jag undrar, vilka människor vill egenligen åka runt på olika tåg och livnära sig genom att sjunga eller spela ett stycke och sedan be om pengar för det? Nej, jag tror inte att majoriteten av människor skulle vilja leva på det sättet, men på något sätt så har dessa människor antagligen inget val. Frankrike är ett hårt land som inte direkt gynnar invandrare och speciellt inte romer som de så fruktansvärt utvisar. Men Frankrike är inte Sverige och Sverige är inte Frankrike och i Sverige skulle aldrig någon ställa sig upp på en spårvagn och sjunga för att tjäna sitt levebröd. Eller?

När mannen i söndags lyfte sin stråke blev jag medveten om hur fel jag hade. Sverige är inte det drömland det en gång var, om det ens någon gång har varit det. Detta blev extra tydligt efter valresultatet. När jag ser vad som händer i samhället blir jag både arg och ledsen, för jag vet att det finns människor som tycker illa om just mannen med fiolen i söndags. Detta bara för att han har ett utseende som gör att han automatiskt placeras in i facket ”invandrare” i vissa människor ögon. Dessa personer tar ifrån människors rätt att själva få göra ett intryck på deras omgivning genom att tillskriva enskilda individer som ingår i en folkgrupp vissa egenskaper och attribut som de själva inte valt. Det finns så många människor som hatar andra människor. Personer de aldrig sett, aldrig talat med, aldrig lärt känna. Varför ska vi hata varandra? Varför ska vi underordna grupper i samhället? Varför kan vi inte tro på alla människors lika värde? Det kommer alltid att finnas människor som tror att de är bättre än andra i samhället och som därmed underordnar en del andra grupper. Men det kommer också alltid att finnas människor som jag, som kommer att fortsätta kämpa för varje individs rätt att vara just sig själv. Varje individs rätt att vara just den den vill vara, hur mycket eller litet de vill. Kampen mot rasismen känns ibland som en stor mur som bara växer och växer, men jag känner mig stolt över att vara antirasist och jag kommer inte att sluta kämpa. Det kommer heller inte alla andra antirasister. Vi kommer tillsammans kämpa in i det sista, och sedan lite till. För det är aldrig okej med rasism och det kommer det heller aldrig att vara.

När mannen med elfiolen hade spelat färdigt den söndagen så var det fortfarande helt tyst. Inga applåder. Ingen kollade ens upp. När han sedan gick runt med sin pengapung och sträckte fram den för att folk skulle kunna ge honom en slant så var det nästan inga som gjorde det. Bara några, inkluderande mig. Jag hade nästan inga mynt i plånboken, men jag gav honom alla enkronor jag hade: fyra. Sedan kollade jag honom i ansiktet och sa: ”Det var verkligen jättefint”, och mannens ansikte sken upp och han svarade ”tack” med ett stort leende på läpparna. Jag kände inte den mannen och kommer förmodligen aldrig få chansen att göra det heller. Men jag tycker att han liksom alla sorts människor i samhället ska accepteras och respekteras på samma villkor. Jag tror att alla människor är lika mycket värda och jag ser fram emot den dagen då alla andra människor tycker det också, och då mannen på tunnelbanan inte spelar elfiol på ett tunnelbanetåg i Stockholm, utan i ett orkesterhus i Bern inför den miljonpublik han förtjänar.


Skrivet av: Anna Karlsson

Vi människor är enkla varelser. Vi vill gärna ha vår kopp kaffe som den alltid varit på morgonen innan vi kliver in i bilen och låter GPSen välja snabbast möjliga väg åt oss, samma gamla genväg vi alltid tagit. Vi gör saker på rutin, utan att reflektera speciellt mycket över det.

Genvägar kan bli senvägar. Genvägar kan föra oss cirka 70 år tillbaka i tiden.
Vi kan se lite obehagliga mönster och upprepningar. Idag krossar vi drömmar istället för glas, gör skillnad på människor och människor, placerar varandra i fack – för det är enklast så. Det verkar som vi tror på genvägar med en nästintill religiös övertygelse. Det har blivit enklare att peka ut minoriteter än att försöka bena ut verkligheten. Det har blivit enklare att peka ut en syndabock än att ta tag i problemen. Att peka ut grupper i samhället är precis den sortens genväg som kommer skicka oss tillbaka i tiden.

Grattis 5,7 % av svenska folket, ni har hjälp till att uppfinna tidsmaskinen. Synd bara att den tar oss åt fel håll. Synd bara att det tar minst fyra år att bli av med den. Och gränserna har redan börjat flyttas för vad som är okej. Om vi inte ser upp kommer vi kunna säga till våra barnbarn, att när vi var unga fanns det bara 20 främlingsfientliga politiker i riksdagen. Vi måste sätta ordentliga gränser. Inte på asylsökande, inte på barn och ungdomars rätt till modersmålsundervisning, inte på berikande arbetskraftsinvandring och inte på religionsfriheten. Vi måste sätta gränser på smygrasismen. Vi måste ta debatten för vad den faktiskt är. Att sopa rasismen under mattan gör bara att den får fäste.

Vi pratar ofta om förintelsen och kristallnatens dag med lättnad, man ser det som ett avslutat kapitel. Man glömmer ofta att historien gärna upprepar sig. Vi är inte immuna mot vår historia, virus muterar och antar nya former. Tidigare år har man varnat för både fågel- och svininfluensor. I år vill vi varna för en annan influensa, och det enda botemedlet är kunskap. Kunskap och respekt. Vi måste acceptera olikheter hos varandra, se det mångkulturella som en tillgång istället för en belastning. Det vi gör när vi håller käften är att låta fientligheten manifesteras, vi accepterar den som rumsren.

Vi sminkar den, sätter den i skräddarsydd kostym i riksdagen och ger den näring och självförtroende. Vi säger att det är okej. Det är vad vi gör när vi håller käften. Människor är trötta på att klaga. Intresset dog bara någon vecka efter valresultatet. Man orkar inte anstränga sig längre. Det sägs att sådana som vi är patetiska och tröttsamma som inte kan acceptera och gå vidare. Det finns människor som inte orkar stå här idag. Det finns människor som säger att de är trötta. Vi tycker inte att det känns speciellt stabilt att Sverige har tröttnat på demokrati och yttrandefrihet.

Men vi är också trötta. Trötta på rasismen. Rasismen som nte dog med Hitler. Det är ingen trend som vattenkammat hår eller höga kjolar. Rasismen är ett fenomen och det är på väg tillbaka till oss. Vi är inte här för att krossa några glas ikväll.

Vi är är för att ta hand om det vi har. Rasism är bara en dålig genväg och genvägar är inte trygghet. Sådana vägar gör att vi kommer försent dit vi är på väg. Genvägar ger oss förseningar inte ens SJ kan matcha.

Genvägar ger oss förseningsavgifter vi inte har råd med, inte idag, inte någonsin.
 Vi önskar att ni vill gå den långa vägen.
 Vi önskar att ni vill gå med oss.
Tack.