I tisdags var det återigen dags att minnas det hemska som skedde natten mellan den 9:onde och 10:onde november 1938. Det var natten då grupper från det nazistiska partiet i en landsomfattande handling gav upphov till det som kom att bli starten på andra världskriget. Denna natten dödades ungefär 400 judar. Judiska män och kvinnor sköts ihjäl, stenades ihjäl, kastades ut genom fönster och höggs ihjäl med knivar. 30 000 judar arresterades denna natt och fördes sedan till koncentrationsläger. Hur många av dem som dog under november månad är för alltid oklart. Dessutom nerbrändes eller förstördes minst 267 synagogor och bönehus och 7500 affärer ägda av judar fick sina skyltfönster förstörda. Det var natten av krossat glas. Natten som ägde rum på grund av människors hat mot andra människor. Natten som vi önskar, aldrig hade skett.

Därför samlades ett 30-tal människor på Stora Torget i Borås för att minnas alla dem som dog, arresterades eller fick sina liv förstörda denna natt. Men vi påmindes även om den hemska ondskan som existerade denna natt och som vi med allt vi kan vill bekämpa. Historien får inte upprepa sig. Vi i Ungdom Mot Rasism vill se till att den inte ska göra det, därför var en del i våran protest mot rasismen att hålla ett tal för att påminna människor att kampen inte är över, och att vi kommer att fortsätta kämpa tills en organisation som vår inte behöver finns i det svenska samhället längre.

Talet skrevs av Carolina Bruseman och Mikaela Ågren och löd:

Vi människor är enkla varelser. Vi vill gärna ha vår kopp kaffe som den alltid varit på morgonen innan vi kliver in i bilen och låter GPSen välja snabbast möjliga väg åt oss, samma gamla genväg vi alltid tagit. Vi gör saker på rutin, utan att reflektera speciellt mycket över det.

Genvägar kan bli senvägar. Genvägar kan föra oss cirka 70 år tillbaka i tiden.
Vi kan se lite obehagliga mönster och upprepningar. Idag krossar vi drömmar istället för glas, gör skillnad på människor och människor, placerar varandra i fack – för det är enklast så. Det verkar som vi tror på genvägar med en nästintill religiös övertygelse. Det har blivit enklare att peka ut minoriteter än att försöka bena ut verkligheten. Det har blivit enklare att peka ut en syndabock än att ta tag i problemen. Att peka ut grupper i samhället är precis den sortens genväg som kommer skicka oss tillbaka i tiden.

Grattis 5,7 % av svenska folket, ni har hjälp till att uppfinna tidsmaskinen. Synd bara att den tar oss åt fel håll. Synd bara att det tar minst fyra år att bli av med den. Och gränserna har redan börjat flyttas för vad som är okej. Om vi inte ser upp kommer vi kunna säga till våra barnbarn, att när vi var unga fanns det bara 20 främlingsfientliga politiker i riksdagen. Vi måste sätta ordentliga gränser. Inte på asylsökande, inte på barn och ungdomars rätt till modersmålsundervisning, inte på berikande arbetskraftsinvandring och inte på religionsfriheten. Vi måste sätta gränser på smygrasismen. Vi måste ta debatten för vad den faktiskt är. Att sopa rasismen under mattan gör bara att den får fäste.

Vi pratar ofta om förintelsen och kristallnatens dag med lättnad, man ser det som ett avslutat kapitel. Man glömmer ofta att historien gärna upprepar sig. Vi är inte immuna mot vår historia, virus muterar och antar nya former. Tidigare år har man varnat för både fågel- och svininfluensor. I år vill vi varna för en annan influensa, och det enda botemedlet är kunskap. Kunskap och respekt. Vi måste acceptera olikheter hos varandra, se det mångkulturella som en tillgång istället för en belastning. Det vi gör när vi håller käften är att låta fientligheten manifesteras, vi accepterar den som rumsren.

Vi sminkar den, sätter den i skräddarsydd kostym i riksdagen och ger den näring och självförtroende. Vi säger att det är okej. Det är vad vi gör när vi håller käften. Människor är trötta på att klaga. Intresset dog bara någon vecka efter valresultatet. Man orkar inte anstränga sig längre. Det sägs att sådana som vi är patetiska och tröttsamma som inte kan acceptera och gå vidare. Det finns människor som inte orkar stå här idag. Det finns människor som säger att de är trötta. Vi tycker inte att det känns speciellt stabilt att Sverige har tröttnat på demokrati och yttrandefrihet.

Men vi är också trötta. Trötta på rasismen. Rasismen som nte dog med Hitler. Det är ingen trend som vattenkammat hår eller höga kjolar. Rasismen är ett fenomen och det är på väg tillbaka till oss. Vi är inte här för att krossa några glas ikväll.

 

Vi är är för att ta hand om det vi har. Rasism är bara en dålig genväg och genvägar är inte trygghet. Sådana vägar gör att vi kommer försent dit vi är på väg. Genvägar ger oss förseningar inte ens SJ kan matcha.

Genvägar ger oss förseningsavgifter vi inte har råd med, inte idag, inte någonsin.
 Vi önskar att ni vill gå den långa vägen.
 Vi önskar att ni vill gå med oss.
Tack.

Skribent: Anna Karlsson